I haust lanserte Samlaget Forklaringsopplysningane, eit poesiutval av den svenske forfattaren og psykoanalytikaren Ulf Karl Olov Nilsson (UKON). Boka er gjendikta til norsk av Monica Aasprong. UKON har tatt bussen frå Göteborg, Cecilie Løveid har invitert han til poesiopplesing i Oslo, så vi møter han på bussterminalen for å overlevere boka. Kva tenker UKON sjølv når han for første gong får halde boka i hendene, hans heilt eiga utgiving på norsk?

- Ah! Jag har längtat efter detta. Boken ser lika rejäl och genomarbetad ut som jag vet att den faktiskt är.

Det må vere interessant å møte sine eigne tekstar på eit anna språk, å sjå både eldre og nyare tekstar med eit friskt blikk. Men det er vel spesielt eitt dikt som stikk seg ut, nemleg «Diktat etter Gud». Her har du transkribert ei hebraisk opplesing av Bibelens første kapittel, og omsett dei lydhermande bokstavkombinasjonane til «forståeleg» svensk. For at konseptet skulle bli ivaretatt, måtte Aasprong gå direkte til kjelda, lytte til den hebraiske teksten, for så å transkribere sin eigen norske versjon. Kva er dine tankar omkring dette?

- Ja, det tar onekligen ordet översättning till helt andra dimensioner. Egentligen blir ju Monica Aasprongs översättning ett verk i egen rätt. Låt oss ta själva rubriken som exempel. På hebreiska stavas det (med västerländska bokstäver) Bereshit och betyder «I begynnelsen». Jag har översatt det med: «Bär oss hit», medan Monica Aasprong skriver det ljudliga likalydande: «Berre skit». Ha! Snacka om annan tolkning!

Att läsa sig själv på ett annat språk innebär en speciell blandning av igenkänning och alienation. Plötsligt kan man få syn på saker som man inte förstod att man själv skrivit. Det är som om delar av textens omedvetna frigörs. Ty ibland säger man sanningen utan att veta om det. Det är ungefär som när 1700-tals-författaren Laurence Sterne lärde sin papegoja att säga följande fras: «Help me, I want to get out.»

Er det andre tekstar i den norske gjendiktinga som gjer inntrykk på deg?

- Min dikt som endast består av ord som jag tagit från min pappas dagböcker är en stark upplevelse att läsa på norska. Min far blev döv efter en hjärnoperation och arbetade som bibliotekarie under 70-talet i Umeå då han skrev sina dagböcker. Han avled av hjärntumörer 1984 och jag tänker på hur bisarrt och underbart han helt säkert tyckt att det skulle vara att läsa sina egna anteckningar i den här formen. 

Du har sjølv gjendikta til svensk, mellom andre Jacques Roubaud. Kva verdi har gjendiktingar? Kva kan dei tilføre?

- För mig har översättning ofta fungerat på två sätt, dels som ett slags noggrann läsning men också som ett sätt att lära mig själv skriva. När jag läst något på ett annat språk som jag tycker om och sedan överfört det till svenska ser jag det på ett annat sätt och ofta innebär det också ett slags inspiration till egen diktning. Senaste åren har jag läst och översatt ganska mycket av Emily Dickinson; att översätta henne är egentligen helt omöjligt men ett slags poesilektion i sig. En del av mina egna dikter har sin tillkomsthistoria i misslyckade – eller varför inte alltför lyckade! – översättningar av andra poeter.

Er det ein norsk poet du gjerne skulle gjendikta til svensk? 

- I senaste numret av tidskriften Arche har jag översatt 20 dikter ur norska poeten Anne-Helene Guddals diktsamling Min imaginære venn och jag har också översatt dikter ur Guddals debut i tidskriften Glänta för några år sedan. 

Som det står i eit dikt i FORKLARINGSOPPLYSNINGANE: «Så dreg eg til Noreg og norgar og trondheimar litt i Trondheim». Gjennom dine opplesingar på norske festivalar og scener, er du blitt eit godt etablert namn i dei litterære miljøa her til lands. Kan du hugse ditt første møte med Norge som poet: Når og kor var det?

- Jag har verkligen ett speciellt förhållande till Norge och norsk litteratur. Jag har läst på massor av norska litteraturfestivaler genom åren, Molde, Oslo, Fredrikstad, Moss, Lillehammer, Bø, Hamar, Tromsø, Odda, Bergen. Flera av dem har jag besökt flera gånger och jag har besökt Skrivekunstakademiet i Hordaland i minst 8-9 år och undervisat i poesi och prosa som uppläsningsform. Dessutom har jag uppträtt med punk-elektronika-gruppen Njurmännen i Norge flera gånger. Första gången jag var i Norge i ett litterärt sammanhang var nog på Bergen Poesifest år 2000 som arrangerades av Henning H Bergsvåg och Tomas Espedal. En viktig händelse både i mitt eget liv och, vill jag hävda, för den nordiska poesin.

Sjølv om det er muleg å spore andre tradisjonar i det poetiske arbeidet, har du di heilt eiga greie gåande. Kan du seie noko om korleis du arbeider med poesi – og kva du tenker lyrikken kan sette i gang hos lesaren?

- Mitt poetiska megalomana ideal skulle vara att upplösa gränsen mellan en konceptuell idébaserad poesi och en mer existentiell poesi som utgår från jaget. Saken kan uttryckas med en ordlek som bara fungerar på engelska (och franska): The subject is the subject. Engelskans the subject motsvarar jagets position, men the subject kan också översättas med ämnet. I existentiell diktning är det ett subjekt (ett jag) som är ämnet; poeten diktar om sig själv och sitt liv. I konceptuell dikt råder ett motsatt förhållande, där är det poesins material och själva ämne som för talan. För den existentiella poesin gäller alltså att the subject is the subject (jaget är poesins ämne). I den konceptuella dikten råder exakt motsatt förhållande, nämligen att the subject is the subject (diktens material är diktens jag) – vilket förunderligt nog är samma sak!

Forklaringsopplysingane viser breidda i det litterære arbeidet ditt, og er ein inngang både til poesien og resten av forfattarskapen din. Seinast i haust kom essayboka Röstautograferna. Kan du røpe kva du arbeider med framover?

- Efter en experimentell roman om Henrik VIII (Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek, Norstedts 2014) och två essäsamlingar (Glömskans bibliotek, Norstedts 2016 och Röstautograferna, Norstedts 2019) har jag nu äntligen börjat skriva dikter igen. Och parallellt med detta har svenske poeten Gunnar D Hansson uppmärksammat mig på en helt sensationell fallbeskrivning. Det är en självbiografi skriven omkring 1940 av en alltmer paranoid man i Göteborg. Vi skulle vilja ge ut boken igen och jag håller på att skriva ett omfattande förord till boken, ett slags encyklopedi över paranoians historia.

Her kan du høyre UKON lese mellom anna frå lanseringa av Cathrine Strøms og Gunhild Øyehaugs gjendikting av Christophe Tarkos´ KASSER (2011), som UKON skreiv etterordet til.